Meditativ nattresa genom naturen

Det kunde knappast börjat mer trivialt och sluta mer hemlighetsfullt. Samling vid turistbyrån klockan 22, medtag varma kläder, föreställningen ges utomhus. Det låter som något man varit med om förut, möjligen med tanke på klockslaget – myggrikare. Men Totalteatern i Arvika ställer alla begrepp på huvudet och bjuder på en resa som leder till nya regioner.
Bussen för oss med larvfötter förbi Ovakos sovande gjuteri och till foten av ett berg. En regnhal stig leder fram till ett podium. Det är inte scenen utan ” salongen ” och redan här tvingas vi byta perspektiv. Sluttningen framför oss med höga tallar utgör spelplatsen. där de bägge dansarna / skådespelarna rör sig på gränsen mellan natur och kultur.
I Matts Anderssons och Anna Olssons ljus förvandlas träden till kulisser och Jarle Hammers musik lägger en matta av klanger som tycks härma berguvens olycksbådande läte. Först långsamt lösgör sig en gestalt ur fondens djupa grönska, med svartsminkat ansikte och i ett så smygande tempo att man länge misstar henne för en tall.
Föreställningen namn låter ana fornnordiska intressen. jag har lyckligtvis svårt att hitta dem i denna suggestivt gestaltade nedstigning i vad som kunde vara mänsklighetens tidigaste historia. Vad jag ser är snarare en myt om uppdykande och försvinnande, död och återuppståndelse. Den spelas utan repliker till Hammers nästan symfoniskt genomförda komposition i tre vackert sammanflätade satser som svarar mot berättelsens rituella förlopp.
Snart upptäcker jag ännu en figur, och jag vet inte hur länge hon funnits där, så ihoprullad mot marken att kroppen ger intryck av att vara en rot. De stickade dräkterna av Inger Hallström-Stinnerbom täcker skådespelarna som lav och mossa, som om ett människoliv gick att räkna i årsringar.
Nästan allting sker i ultrarapid, utom under den sekvens som börjar med en revirstrid och slutar med att en av skådespelarna träder innanför en blodröd cirkel som skyddar henne från angrepp. Ljuset kan plötsligt förvandla ett stenblock till glödande kol. Ansikten utplånas, övergår i något poröst och främmande, och det som framför allt fascinerar i Totalteaterns föreställning är den överraskande blicken på naturen.
Det är en föreställning att meditera till eller att betrakta för dess skönhets skull. Jag vet inte hur den medresenär ser ut som inte har något att upptäcka under denna nattflygning. Buss avgår alltså klockan 22 från Arvika turistbyrå fram till den 30 juli. Myggservetter delas ut på platsen.

​

Leif Zern, DAGENS NYHETER 19 juli 1995