VINGHÄSTEN
Inget sommarlov. Svärtan borrar sig in i Frödings ensamhet och klarsyn
De gånger jag mött Gustaf Fröding på scenen har det handlat om personen. I ”Vinghästen” vänder sig Totalteatern och Anna Ehnsiö till dikterna i en djärv liten föreställning som under en vecka visas på Alsters herrgård, Frödings födelseplats. Men det är inte den förväntade sommarlovskänslan med mjuk mossa och sval skugga som härskar i Totalteaterns diktarporträtt, snarare en avgrundsdjup och skoningslös svärta som borrar sig in i Frödings ensamhet och klarsyn.
Spelplatsen är ett gammalt magasin som stänger kvällsljuset ute. Här blir alla rörelser dämpade, liksom hejdade i tiden i Anna Ehnsiös sparsamma koreografi; en hand som långsamt höjs och sträcks ut i tomma luften, kroppen som vrids om till en stelt skräckslagen figur, blicken som ser ut genom fingrarnas triangelformade galler.
Hennes diktion talar samma språk. Hon läser långsamt och hindrar orden från att glida samman till lättflytande rim. Dikturvalet är allt annat än konventionellt, och när det någon gång är det – ”Det borde vara stjärnor att smycka ditt änne” – tycker man sig lyssna till Fröding för första gången.
En outsider, ja – men stark mitt i det svaga (”min vers är hänsynslös, min vers förnekar var dräkt, vart stängsel, varje dörr med bommar”). En modernist med andra ord.
Man sitter där fascinerad av hettan och det personliga tilltalet.
Leif Zern DAGENS NYHETER 3 juli 2005
