DRÖMMARNAS HAV
Tala om totalteater
Lokalen är liten, mörk som en grotta. Där utspelar sig ett drama som vidgar sina historiska ramar och formas till en poetisk, nästan smärtsamt vacker gestaltning av människans starkaste existentiella poler; kärleken och döden.
Det är Totalteatern i Arvika som med föreställningen Drömmarnas Hav lägger en ny framgång till sina tidigare. Platsen är den nedlagda tobaksfabriken och än finns det möjlighet att se detta märkliga stycke teater där ordet, musiken, dansen och tystnaden stämt möte – tala om totalteater. Åtta föreställningar återstår, passa på!
Det handlar till det yttre, om den olycklige kung Erik XIV och hans älskade Karin Månsdotter. Erik sitter fängslad, som dåre betraktad, och Karin besöker honom i cellen. Det är ett möte i förtvivlan, egentligen utan hopp men präglat av stor ömhet.
Primärt är det inte ett historiskt skeende manusförfattaren
och regissören Anna Ehnsiö haft i tankarna. Att Erik är
kung och Karin hans gemål saknar egentligen relevans. Drömmarnas
Hav är istället ett spel om envar som i staka bilder belyser
det eviga traumat; kärlekens sårbarhet, dödens närhet.
Som en sorglig saga och ett drömspel om kärlek och
makt har Anna Ehnsiö själv beskrivit föreställningen.
Denna saga gestaltas med stark konstnärlig konsekvens och medvetenhet
av styckets båda aktörer, skådespelaren Jarle Hammer
och dansaren Vera Mäder. Han ömsom sorgset meditativ, ömsom
kolerisk, kanske galen. hon ordlös med sorgen och smärtan
utströmmande i rörelse och dans.
I föreställningen har Anna Ehnsiö lagt in dikter
av 30-talets surrealistiske Gunnar Ekelöf. Det är ett lyckat
grepp som förstärker den poetiska tonen och understryker
dramats oberoende av tid och rum.
Jarle Hammer är inte bara en god skådespelare utan
svarar också för den verkningsfulla elektroniskt färgade
musiken. Matts Anderssons ljusdesign är suggestiv och Inger
Hallströms-Stinnerboms dräkter skimrar sagolikt i dunklet.
Man kan inte vara annat än imponerad.
Sven Olov Andersson VÄRMLANDS FOLKBLAD 3 juli 1998
